Godnatt
På en klippa utanför Karlskrona tornar Godnatt fästningstorn upp sig ur havet. Fästningen är inte öppen för besök men på pingstafton ger Statens fastighetsverk fem brudpar chansen att gifta sig här. Godnatt!
Aspö
Aspö var värt ett besök.
Det finns mycket att säga om den här lilla ön. Mycket lämplig för en kortare cykeltur är den. Var på väg att cykla förbi museumet via stigen som går i norr men blev lurad av en ortsbo att ta den asfalterade vägen via skolan. Jaja vad är en bal på slottet.
Nja det räcker så med utläggningar kring Aspö tänker jag. Endast ett nedslag på den ytterst trevliga restaurangbåten vid mad. Den guppade så fint vid kajen. Det där med ett glas vin kan verkligen vara ett aber har jag sett. Restaurangägaren
blev så in i bomben entusiastisk när de sista dropparna i flaskan fyllde ett glas. Kundens perspektiv var mer missnöjt frågande och undrande om det där verkligen var ett glas vin då det endast var fyllt till en centimeter. Bestämt och med en nöjd
stämma svarade restaurangägaren ;
Jo det är ett glas, dem är vida!
Nils&Nils
Jag besökte Städsholmen i veckan och det är som vanligt vackert så in i helsike.
Tänkte på den gamle lotsen Nils som jobbade hela sitt liv här;
Undrar om han var i tjänst när kanalbåten Nils gick på grund 18 januari 1929? Då var det inte lika fint och gulligt där ute.
Salt och fotogen samt sju män och en kvinna fanns ombord.
Ovädret hade börjat på tisdageftermiddagen och de hade ankrat upp utanför Städsholmen. Sedan kom snöstormen, med upp till 34 sekundmeter i vindbyarna. Ankarkättingen brast och man gick på grund sydsydväst om Städsholmen.
Besättning vadade till måsklabben sedan en av dem simmat dit med en tamp som de andra sedan kunde ta sig i land med. Där gick de i ett dygn, från en enbuske till en sten och tillbaka, innan de upptäcktes av lotsarna på Städsholmen
.
På Städsholmen fick de mat och kunde värma sig. På grund av stormen dröjde det några dagar innan de kunde komma in till Västervik och bli undersökta av läkare. Till slut fick isbrytaren Thor gå till Städsholmen och hämta den förlista båtens
besättning.
Några av dem hade frostskador, men de hade klarat sig förvånansvärt bra, trots hård vind, kyla och brist på mat.Den som simmat i land med tampen var den 44-årige eldaren Karl Norberg från Degerhamn på Öland. Han hade sin son, 22-årige Emil, med sig ombord som matros.
Eldare Norberg blev så blöt av simturen att han frös ihjäl på skäret. Han offrade sitt liv för de andra. När de blöta kläderna snabbt frusit till is lade han sig lugnt ner på klippan för att dö, enligt de överlevande.
De andra hade också blivit blöta när de tog sig i land men lyckades hålla kroppsvärmen.Den som klarade sig bäst, och fick de andra att överleva där ute på skäret, var den unga kockan Ellö Pihlava som "genom sitt glada livsmod lyckades hålla modet uppe hos sina manliga besättningskamrater". Det var hon som fick dem att hålla sig i rörelse och inte lägga sig ner på klippan och frysa ihjäl
. Bland annat fick hon dem att sjunga tillsammans på natten.
Vad bistert det måsta ha varit den där januaridagen när det blåste 34 m/s i byarna. Vilka kontraster mot junidagen 2024 som jag nyligen fick uppleva.
Om
Spårö och berguven
Berguven vakar över Spårö! Inte bara över Spårö förresten. Sedan maj 2021 vakar den över hela västerviks kommun. Tänka sig att västerviks kommun såg till så att Berguven, Bubo Bubo, utnämndes till Västerviks kommuns kommunfågel. Ja men det där gjorde tjänstemännen riktigt bra, stort grattis. Reklam verkar ofta kommuntjänstemännen vara bättre på än att ta hand om kärnverksamheten. Sedan urminnes tider har Berguven funnits i vårt kustland. Att det är en mytisk och skygg varelse som väckt förundran i alla tider råder inga tveksamheter om. Berguven är en av världens största ugglor och med de lysande ögonen och nästan ljudlösa framfart så snackar vi image. Spårö mäter 34 meter över havet på sin högsta punkt och utsikten däruppe är inte alls illa. Uppe på balkongen på Båken är det 55 m över havet. Ölands norra udde i sydost går att ana vid bra sikt. Bergväggarna här motsvarar sinnebilden för ett riktigt örnnäste. Kan tänka mig att Berguven trivs. Spårö har trots sin karga natur en hel del rara växter bla blåsippa, vildlin, krustistel och bergmynta. Torr hällmarkskog och fuktig blåbärsskog dominerar mellan berg i dagen. En del dalsänkor finns och där finns mer lövinslag osv. Berguven trivs i bergiga skogstrakter såsom topografin på Spårö. På stupande bergsbranter och klippiga skärgårdsöar kan den dagtid ses sitta stilla på något skymt ställe. På nattetid jagar den och det bjuds på så mkt på Spårö. Smörgåsbordet innehåller bla gnagare som brunråtta och vattensork, hare , kanin, änder, kråk- och måsfåglar. Fisk, grodor och olika småfåglar är en annan populär föda. Ibland kan berguven ta andra ugglor och rovfåglar vilket känns lite magstarkt.
Spårö och Berguven lika magiska är de var för sig men i den där härliga föreningen känner ej synnergismen några gränser. Jag har hört att Berguven har huserat där sedan gammalt. Sydvästra sidan med dess branter verkar den gilla. Men varför pratar vi singularis? Det är väl inte endast en uv på Spårö? Man pratar om Berguven på Spårö. Men om jag inte har missat något så krävs det åtminstone två uvar för att skapa en tredje. Det är nämligen så att Uven eller snarare uvarna på Spårö har fått tillökning i veckan. Stort grattis!
Kolla vilka fina nyförvärv!
Midsommar
Det blir inte midsommar förrän Gurli har sagt sitt och så här lät det i veckan;
"Det blir ett dåligt år i år, det är så jävla kallt. 12 grader blir det på midsommardagen. Ja nu är sommaren över för den här gången"
Många har ju inte ens gått på semester så det är väl lite drastiskt uttalande kanhända. Men Gurlis råa, raka och negativa perspektiv gillas och det öppnar också upp för en hel del positiva överraskningar under den egentliga sommaren som faktiskt pågår i ytterligare drygt två månader.
Men vilken tur att jordaxeln lutar. Annars hade vi inte haft någon midsommar. Jordaxeln lutar nu ca 23,4 grader men de senaste fem miljarder åren har lutningen pendlat mellan 22,2 och 24,2 grader. Variationerna handlar tydligen om att det uppstår lite resonans när det kära gamla jordklotet snurrar och susar fram i etern. Men månen håller ett grepp om jorden också och verkar vara lite stabiliserande i sammanhanget. Att lutningen blev som den blev verkar vara mer av en tillfällighet. Från början dvs för ganska länge sedan, flera år sedan är det nu. Närmare bestämt ca 14 miljarder år sedan när det begav sig så hade troligtvis planeterna en mer eller mindre upprätt rotation. Arkitekten bakom universum ville såklart också ha lite struktur samt ordning och reda. Därefter förstördes strukturen något pga att himlakropparna kolliderade med varandra och "tippade" lite.
Hur som helst - glad midsommar!
Snart är det jul igen!
Julgranen år 2023 fick leva vidare i ett hedersuppdrag. Den har genomgått en förvandling och kommer nu få tjänstgöra som 2:e rorkult. Här snackar vi högoktanig återanvändning. Greta Tunberg skulle svimma av entusiasm och utbrista i;
- det där är ju helt genialt!
Nedan fortsättning på metamorfosen:
Passade på att slipa och lacka originalet också.
Rorkulten kan gå av
Det ör mycket med ett spett och ännu mer med en rorkult. På stortrissen är det (s)kört. Titta själva så får ni se vad som kan hända.
Aj aj aj!
Och oj oj oj! Det där borde man förebygga genom att ha med sig en i reserv. Den ska få ingå i basutrustningen framöver. Det är bara att ta tag i. Det är skoj med träprojekt!
Om det finns en i reserv så undviker man att behöva ta till den här typen av lagningar:
Hagaslätt
Finns det något trevligare café i skärgården? Lugnet på Hagaslätt är lugnet självt. Ja här i skärgården händer ingenting. Nybakade vaniljcrunchbullar var nog tamejtusan bättre än kardemumma som förövrigt alltid är ett säkert kort här. Det händer inget.
Jo jädrar man har ordnat med rättigheter inför den här sommaren. Tjosan! Det där kommer bli succé här i skärgården. Det blir som en tavla. Men ingen tavla är så vacker som skärgården själv. Här händer ingenting. Skärgården.
Teak i sittbrunn
Ja jädrar va fint det är med teak i sittbrunnen. Det saknar jag på min nuvarande omega. På min dåvarande var det annorlunda och jädrar vilket jobb det var men jädrar va fint det blev. Kolla själv, ja jädrar;
Micke Lejnegard och båtTelevision
Oj ojoj vilken tv du gjorde i höstas Micke Lejnegard. Med fokus på hantverket och problemlösning som kan uppstå för oss som gillar gamla båtar blev varje avsnitt en högtidsstund. Fantastiskt miljö där i Pålsundsviken också med ett gäng sköna likasinnade
båtmänniskor. Och det där så satans fina med årstidsväxlingarna från vinter med en halvmeter snö till när det är som vackrast i naturen runt sjösättning blev det nästan för bra. Micke Lejnegard du hade ta mej fan allt.
Synd att du inte valde en segelbåt att jobba med. Men nu gjorde du inte det, så det påpekandet är bara dumt. Återigen så visar trä att det är ett oslagbart material. Även med en 80-tals plastsegelbåt finns det många trädetaljer att jobba med så ni behöver
inte vara oroliga för en ickeigenkänningssituation. Oj där snackar vi sammansatt ord och troligen ett nytt sådant till svenska akademins ordlista.
"Bara att få lyxen att ta hand om ett sådant mästerverk som en träbåt är. Det är ett tillfälle som man verkligen bör ta vara på. Det är som att öppna en presentask, man lyfter på en däcksduk och finner 70 år gammalt virke som ser så gott som nytt ut"Micke.
Jag efterfrågade lite båtTv i höstas och nu fick jag det med besked. Tror inte man har gjort något som ens hamnar i närheten. Det skulle möjligtvis vara Valerius Hansson med sitt seglingsmagasin, På vinden. Han förevisade ett smidigt tillbehör i
ett avsnitt nämligen focklocket. Notera också vadderingen som ska skydda hornen.
Det är bara att fälla över så blir det lugnt och fridfullt för focken över natten. Så praktiskt!
Valerius Hansson och Tom-Olov Ström
Valerius Hansson och Tom-Olov Ström skojade i sitt seglingsmagasin om framförallt segelbåtstillbehör som tex den plyschinklädda bomlådan i mahogny. Garanterat raka telltales så att man alltid har rätt skotade segel är inte så dumt heller.
Men nu slog det mig att det idag närapå är verklighet. Snart hittar vi lattmuffen på gubbdagiset Erlandssons. Vantskruvsskydd hittar vi redan liksom tampskydd och kättingskydd mot nötning. De där lattmuffarna som Valerius Hansson pratar om är
inte så långt borta nu.
Från bomlåda till blomlåda som Valerius också skämtar om är inte helt ovanligt idag. Jo det är det som tur är. Men det förekommer faktiskt.
Skydd av olika slag kan måhända vara bra. Men räcker det inte med alla dessa prylar som man behöver ha? Bergskilarna ska väl ha egna skydd och ligga i skräddarsydda väskor. Jag har till och med sett fodral till rorkult men inte lyckats googla fram en bild på. Det är synd, eller det är tur snarare.
Skydd runt motor, frälsarkrans eller mantåg. Parodiskt blir det, speciellt med frälsarkransen och dess funktion.
Ja tänka sig vilken tur med det där mantågsskyddet som inte bara skyddar mantågslinan. Det håller ju upp blocket från däcket också för guds skull. För tänk om blocket skulle ligga där och skava mot däcket! Helt genialiskt mantågsskydd alltså. Samtliga
artiklar ges med sådant prispåslag att till och med en t-shirtförsäljare på Drottninggatan skulle rodna. Jo jäklar jag hittade en millimeterpedant som hade ordnat med ett rorkultskydd till sist. Se nedan;
Ja tusan vad det blåste där. Då kan det gå åt ett fodral till pinn.
Örö sanka
Örö Sanka. Höststormar, luriga undervattensgrund och skepp som slås i spillror av bränningarna. Ja långa rev och skarpa klippgrund är inget att leka med i mörker o dimma. Men varför skulle vi närma oss med ett stort skepp i värsta höststormarna när vi istället kan glida förbi där en lugn sommarmorgon.
Namnet Örö Sanka, betecknar egentligen endast tre skär med kringliggande grund i områdets nordöstra hörn. Områdets västligaste hörn utgöres av Långbådan, i söder begränsas det av Smällen och Knallarna. Ungefär mitt i detsamma ligger Solrevet, vidsträckt och farligt. Mellan dessa skär, som alla, åtminstone tidvis, ligga under vattnet, utbreder sig en mängd av bådar och grund av olika beskaffenhet. Djupet mellan dessa är här och där ganska stort. Ja det är inte svårt att förstå hur fint sälen trivs härute.
Från vilken tid Örö Sanka räknar sitt dåliga rykte är omöjligt att uttala sig om. Säkerligen har den i alla tider gjort sig fruktad av sjöfarande. Möjligen kunde tullverkets strandningsrullar lämna upplysningar därom.
Det finns många berättelser om skepp som gått på grund där. Jag hittade en från Misterhults hembyggdsförening som ska få vara med här.År 1859 inträffade ett större skeppsbrott. Då grundstötte vid de förut omnämnda Knallarna den tyska postångaren Nagler, som trafikerade linjen Stockholm – Kalmar – Stettin. Nagler, en hjulbåt på omkring 800 ton, kom från Stockholm och hade under hela resan haft osiktbar luft, varvid inga fyrar kunde iakttagas. Dessutom märktes hon kompasserna en olycksdiger missvisning, föranledd därav att däckslasten delvis utgjordes av järn och andra metallvaror.
Tidigt en höstmorgon grundstötte den. Vädret var jämförelsevis gott. Besättningen, som uppgick till 33 man och de ungefär lika många passagerare, lämnade fartyget i båtarna för att söka land. Som ej båtarna kunde rymma alla, stannade kaptenen och några man ur besättningen kvar ombord. Några timmar efter grundstöttningen uppstod en stark nordostlig storm. De ombordvarandes liv svävade i fara. Snart kommo emellertid två båtar från Örö till deras hjälp och lyckades efter ett hårt och farligt arbete att rädda dem. Därefter överlämnades ångaren åt elementens raseri. De väldiga brottsjöarna bröt av den och drogo den ned i djupet. Lasten utgjordes till största delen av järn och stål. Danska och svenska dykerifirmor räddade de närmaste åren efter skeppsbrottet vad som räddas kunde. I lasten fanns bland andra intressanta detaljer ett kyrktak i koppar, inpackat i tunnor. Taket hade förut legat på Klara kyrka i Stockholm. En spekulativ kopparslagare hade emellertid tillhandlat sig det. Som ersättning lade han på ett nytt i det gamlas ställe. Det gamla taket innehöll guld trodde han. Nagler skulle föra det till Tyskland, där det skulle berövas sin värdefulla beståndsdel. Vid skeppsbrottet spridde vågorna de tunnor, i vilka det var förvarat vida omkring på sjöbottnen. Man lyckades ej bärga en enda. Ägaren höll på att bliva vansinnig.
Ännu idag kan man vid lugnt väder se det ena av Naglers skovelhjul på platsen för grundstötningen. Några maskinaxlar ligga bredvid. Hjulaxeln är grov som en timmerstock.
När höststormarna rasa är örö Sanka vit, glänsande vit. Då solen lyser är den praktfull. När skymningen faller på, svepes den i en blå vemodsmättad färgton. Vågorna glänsa ur töcknet som tänder ur ett hotfullt gap. Lömskt döljer natten Örö Sanka. Det dånar från bränningarna.
Sälskydd vid Örö Sanka
Jo men det är preskriberat nu. Eller snart i alla fall för det var nog runt år 2002 det begav sig och jag angjorde strax nordväst om Lilla Utterklabben.
Då var jag helt ovetandes om att min närvaro där kunde gett mig dagsböter på runt 15-20k. Helt galet verkar det och jag tror det är dags för en revidering av lagstiftningen på området. Tänk vad intressant det blir att ta sig dit nu. Så är det med förbjuden frukt. Det blir så spännande då.
På 1970-talet bedrevs en hård jakt, som tillsammans med förekommande miljögifter som PCB och DDT var ett stort hot mot sälstammen. Efter bland annat införande av sälskyddsområden och förbud mot PCB och DDT kunde säl- stammen återhämta sig. Nu har antalet sälar istället blivit ett stort problem för yrkesfiskarna. Sälarna äter upp fångster, förstör fiskenäten och skrämmer bort all annan fisk. Årligen bedöms gråsälen åstadkomma skador för minst 33 Mkr.
Naturvårdsverket beviljar därför numera varje år tillstånd att bedriva skyddsjakt och i år omfattar skyddsjakten 600 gråsälar, vilket är den högsta siffran på sju år.
En seglare som passerade ett sälskyddsområde utanför Bråviken för några år sedan råkade ut för kustbevakningens nit. Det blev 20000 kr i böter för att ha passerat en sälkoloni på stort och respektfullt avstånd om än i ett avlyst område. Är ändå det ett lite väl hårt straff? Efter en hård mangling på flera veckor i tingsrätten så lyckade han slippa avgift till brottsofferfonden i alla fall.
Vindindex med en vindex
Ja där satt den. Jag hade tidigare en tradition med omega28:an att lägga ut på sociala medier när vindexen var på plats. För kännedom, som jag sa. Ganska trevligt faktiskt men det kom av sig och inget varar för evigt som bekant.
Undrar hur många som har för vana att ta sönder sina vindexar under på- och avmastning. Jag hade nog en period av 4-5 år då jag förbrukade en vindex varje år. Minns ett år när jag särskilt tänkte på vindexen och det var upptagning. Båten var
på plats på land och kranföraren hade bara att ta hem slingen men såklart fladdrade den till och touchade sönder vindexen. Nu på senare tid har det varit lite lugnare på den där fronten. Kommer också ihåg en sommar när jag av någon anledning
inte hade någon vindex. Förmodligen för att den gått sönder och ingen ny införskaffats är nog en rimlig gissning. Det va inte så lyckat för seglingsupplevelsen då man ständigt böjde nacken för att glo mot masttoppen. Förgäves varenda gång.
En prylgalen seglarvän till mig har köpt ett trådlöst vindinstrument kopplat till gps. Han har en föreställning om att inte just behöva göra den där nackböjarmanövern. Mitt tips för att det ska bli verklighet blir nog att skruva bort vindexen i så
fall. Osäkert om det räcker så. Reflexer är svårt att jobba bort.
Uppe i masttoppen bjuds det på fina vyer. Vad sägs om det här perspektivet på en Omega28;
Vilka härliga former den har, Omega28:an.
Onsdagssegling på Skeppsbrofjärden
Efter att ha styrt upp onsdagsseglingarna under 10 år känns det bra att nu sätt punkt för det. Skoj har det varit men inget varar för evigt. Nu kanske jag istället får vara med och kappsegla för första gången under mina 25 år med segling!?
Det blåste inte speciellt mycket onsdagen den 26 augusti 2020.
Att segla 10 distans men endast förflytta sig 1
Resan är målet heter det. Det stämmer så bra med segling. Ibland vill man förflytta sig så mycket som möjligt då det kan hända att man drabbas av lite adhd-segling. Det spelar ingen roll för det är i alla fall resan som är målet. Man har oändligt
med möjligheter och det gäller bara att trigga igång fantasin. Den där rutten när jag förflyttade mig endast en distans på ca 3 tim var nog sommarens hödpunkt.
Sven
Ja så har det blivit dags för giganten och grundaren till Kryssarklubben som för övrigt firade 100 år ifjol. Sven Grenander jobbade som lärare på Västerviks gymnasium nuvarande Ellen Keyskolan. Sven utbildade även många inom segling och hade han
fått bestämma så vore det nog ett eget undervisningsämne som det för övrigt är i en del kommuner i fd östtyskland. Men hur fick han sitt seglingsintresse?
Jo det var med brodern Max som på morfaderns egendom Runstorp vid Roxens norra strand. Närheten till vatten och tillgång till båtar gav tidigt pojkarna intresse för segling. Bröderna hade tillåtelse att använda roddbåtarna som fanns på egendomen bara de inte begav sig utanför egendomens halvmillånga strands vassar, något pojkarna tydligen lätt glömde när de kommit utom synhåll från bryggan. Här är en bild på de båda gossarna;
När Sven var i tio-elvaårsåldern började intresset för segling begynna då pojkarna kom på att de lättare kunde ta sig till det badhus beläget dryga kilometern öster om bryggan, där de ett par timmar dagligen befanns sig, om de använde en båtshake
som mast och riggade denna med ett badlakan. Sommaren 1892 beställde pojkarna i hemlighet ett segel från en segelmakare i Norrköping. Våren 1895 hade bröderna lyckats övertyga föräldrarna att det var mindre farligt att segla med en riktig segelbåt
än med roddbåtarna. För sina besparingar på 500 kronor inköptes en 24 fots halvdäckad båt: "Ceres", byggd 1888 på Heggblads varv i Norrköping. Den var ursprungligen avsedd för kappsegling på Bråviken för varvsägarens egen räkning och hade vunnit
ett tjugotal priser, men eftersom båtarna utvecklades och nya modeller tillkom minskade de framtida vinstmöjligheterna, varför han sålde båten.
Den 3 juni 1895 låg så Ceres för ankar utanför Runstorps brygga, brödernas första riktiga segelbåt. Ja på den vägen är det och resten är historia.
30 år senare hade Sven kryssat runt en hel del. Vid den tiden drog han igång kryssarklubben och ovan ser vi klubbens första årsbok. Kryssarklubben är för övrigt en mycket trevlig klubb som också ger ut Sveriges bästa tidsskrift, På Kryss.
Hund eller katt
Vilket husdjur ska man ta med sig ombord? Råttan är ju alltid med, jag menar skotråttan. En vän till mig hade med sig en råtta på många och långa seglatser blev han varse lite retroaktivt, men det är en annan historia. Jag håller mig till spindlar, framförallt
korsspindlar. Det är inte så dumt, jag minns speciellt en som höll mig sällskap till Öland med hydran. Hen var så fin och jobbade i gardinen precis en linjal framför fejjan på mig när det var dags att slagga in samtidigt som p1 malde på. Ja det var
tider det och vi kommer alltid vara vänner.
Nu ska vi röna ut lite vilka husdjur som är ok att ha med ombord.Man har sett många båtar med hund.
En kanin går utmärkt att ha med om den har flytväst vill säga.
Kattbåtar är inte lika vanligt.
En höna kanske inte är så dumt.
Här har vi med minst ett svin på båten.
Det funkar säkert.
Med en eller som i det här fallet två sälar så blir det inte bra. Så släpp den tanken.
Inte heller en häst är bra, se själv;
Det är alldeles för besvärligt att få den ombord som ni ser på bilden. Att sedan baxa in den i ruffen är jobbigt det med.
Lotsen på Städsholmen
Vilket härligt gäng med lotsar!
Nja jo lite suddigt kanske men det är ändå ett foto taget för mer än 100 år sedan om min forskning stämmer. Vt efterfrågar info om när fotot är taget men tror att bilden är från 1930 och killen till vänster är Nils Juhlin. Nils Juhlin föddes 1888 och
han började sedan som lots 1907. På bilden ser han ut att vara drygt 20 år vilket innebär att det bör utspela sig på 1910-talet. Jag hade förmånen att träffa honom en del i slutet av 80-talet. Vi hade många fina pratstunder och han
var sådär härligt tjurigt gubbrolig. Jag har dock svårt att förstå att han närmade sig 100 år när det begav sig. Lite oklart känns det och jag måste nog kolla upp det där.
Men oavsett vilken utveckling sedan de där grabbarna på bilden lotsade. Tänk om de hade fått kännedom om dagens teknik med gps i telefon osv och vad det hade fört med sig för deras yrke. Nja förresten nu när jag tänker på Nils så hade han nog
varit skeptisk och långt ifrån imponerad. Inget att lita på hade han sagt.
Men vilken dramatik det var på den tiden. Eventuellt hade Nils precis börjat sin yrkeskarriär när detta inträffade;
Zink versus magnesium
Alltså Volvo Pentas lilla offeranod VPD1-20 till en kostnad av 478kr förbrukas på en sommar. Snacka om förbrukningsmaterial! Den kan inte väga många gram.
Vi har en månadskostnad på hela 40kr. Ska det vara såhär? Var är Sverker Olofsson!? Hallå ska det vara på det här sättet? som han sa , den gode Sverker. Och så har jag en vanlig kort axelanod i zink också men den klarar sig i hela två säsonger och kostar endast 85kr så det är inte så mycket att gapa om.
När metaller såsom propellern hamnar i vatten, börjar materialens elektroner att vandra mellan varandra. Enkelt sagt bildas ett mycket svagt batteri, vilket innebär att den oädlaste metallen så småningom kommer att ätas upp. Vid anoden sker alltså oxidationen och det flödar iväg elektroner. Varvid atomer offras för att övergå i jonform. Så att en offeranod är en anod som offras.
I spänningsserien ser vi närapå fyra gångers skillnad mellan zink och magnesium i elektronegativitet. Det är inte så konstigt att min vp anod i magnesium förbrukas på en sommar medan zinken lämnas i ograverat skick. Eller kanske inte helt ograverad
men ändå. I regionen har vi en big rostskydds- och epoxibehandlad järnköl också i sammanhanget. Jo men det kan nog vara värt 40kr/mån om min järnköl får vara i fred vilket verkar vara fallet. Endast en rostprick eller två blir det per sommar
Galvaniska strömmar kan uppstå ex om en gammal cykel som ligger på botten under båten bidrar till ökad elektronvandring, likaså om båtgrannarna har landström inkopplat till sina båtar.
Beroende på vilket slags vatten som båten vanligtvis befinner sig i, sötvatten, bräcktvatten eller saltvatten, finns det olika rekommendationer. Sötvatten kräver magnesiumanoder, i bräckt vatten används aluminiumanoder och i saltvatten oftast zink. Jag vet inte riktigt om det där är överkurs för i sådana fall borde det finnas mest alumimiumanoder i båttillbehörsaffärerna där jag bor vilket knappast är fallet. Nja så enkelt är det inte kanske men man blir ju lite nyfiken på hur salterna inverkar i kemin. Det kanske jag får möjlighet att återkomma till. Avslutningsvis en bild på båt som
optimerat sin zinkarsenal men ändå har potential för att klämma dit ytterligare två anoder tror jag.
Askesladden såsom en tavla
Wow vilken seglingsbild! Askesladden är en idealisk välseglande kombibåt för hela familjen. Den fungerar som en lättrodd och kursstabil roddbåt perfekt för fisketurer med gott om plats för hela familjen. Vill du använda den som motorbåt så går
det utomordentligt fint och rekommendationerna från 1971 anger 4-7 hk. Den där tunga murklan på bilden vore intressant att byta ut mot en modern 15-20hk i stället. Stuvutrymmet under den stora förtoften är rymligt, praktiskt och låsbart.
Jo jag tackar. Och förtoften utgör som ni ser på bilden ett idealiskt soldäck. Askesladden såsom en tavla.
Saltkråkan och selen
Hallå seglarvänner visst är Saltkråkan given!? Vad har ni för mål inför 2024? Mestadels har väl seglaren en återkommande repertoar av rutter. Men några drömmar bör man ha för att piffa upp det en aning. Att utmana sig lite i okänt vatten helt enkelt. Om det sedan inte blir verklighet gör inte så mycket. Skräckscenariot är att drömmarna består helt enkelt. Bucket list har blivit populärt. Undrar hur många som har en sådan. Och seglarens lista, hur ser den ut? Det där med bucket list osv är väl bra men att vi hela tiden ska anamma det engelskspråkiga när det finns en svensk adekvat vokabulär är besynnerligt och larvigt. Hög tid nu att planera sommarens seglatser. En riktig nostalgitripp till Saltkråkan kan det bli! 10 år sedan senaste Stockholmstrippen, så bara där har vi en anledning. Norröra heter den på riktigt som man säger.
Tänk om man känner igen den, snickargården som familjen Melkersson hyrde. Handelsboden och bryggan där Melker ramlade i vattnet från kan man få uppleva det också så är det ju värt allt besvär. Vilka somrar de verkar ha haft under inspelningarna.
Och vilken seglingsromantik jag ger mig ut på.
Och ångbåtsbryggan. Och handelsboden. Och båthuset. Men båtsman finns väl ändå inte kvar?
Båtsman, som var en sankt bernhardshund, hette egentligen Caesar och enligt ryktet ska han ha snarkat så mycket att filmteamet hade svårt att sova om nätterna. Efter att Caesar blev rikskändis ville den forna ägaren ha tillbaka hunden och det blev en vårdnadstvist på flera veckor i tingsrätten.
Och sist men inte minst hur gick det för selen? Lille Pelle gjorde en riktig bragd när han släppte tillbaka Moses till sitt rätta element, nämligen Havet. Totalt omedveten om sitt kändisskap gled han grasciöst genom vattnet. Nöjd eller förmodligen överlycklig med att slippa umgås med gänget på Saltkråkan. Adoptivmiljön på Saltkråkan var nog inget vidare. Man ser skräcken i selens ögon när Melker o gänget hoppar likt en indiandans omkring honom. Ja vad hade dagens djurrättsorganisationer sagt om det där idag? En orosanmälan till socialförvaltningen förmodligen.
Sydväst
Europa börjar här, om du kommer från sydväst.
tänk om båtar kunde tala
Här har den lilla fiskebåten nått sin slutdestination. Ödets makter är för besynnerliga ändå. Undrar vad den har varit med om. En och annan Bachalao har nog också dragits upp på den där båten och förstått det dystra faktum att det roliga livet i havet är över. Att hamna i en gryta med havets löckerheter och några chorizzokorvar är endast det som kvarstår.
Vem seglar till Arboga?
Jo tjena, Örebro dag 5 var planen hahaha! Det där blir inte njutbar. Jag tog i lite för mycket och tvingas revidera planen. Framförallt pga Hjälmare kanal som man bara inte forcerar så där. Rekommendation om två dagar i enkel riktning gör det en aning komplicerat. Det verkar vansinnigt spännande att glida fram på Sveriges äldsta konstgjorda kanal. Men det får nog bli en annan gång när stjärnorna står rätt.
Arboga som en liten kompromiss istället? Då blir det ju i allla fall en skaplig kanal att glida på. Arboga är ett makalöst trevligt mål så det blir inga problem.
Klart man vill lägga till långsides vid den där kajen.Antag att vi maxar seglingen upp till Västerås med drygt 12 seglingstimmar per dag. Jag planerar att sticka innan midsommar så det är ljust och fint. Jo men det ska nog fasen gå. Efter rivstarten till Västerås med 50 dist/dygn kan man lugna ned sig en aning tills det börjar närma sig hemseglats.Så här ser den nya planen ut:
- Västervik - Arkösund(50)
- Arkösund - Södertälje(50)
- Södertälje - Västerås(50)
- Västerås - Arboga(40)
- Arboga - Aspön(40)
- Aspön - Stockholm(40)
- Stockholm
- Stockholm (färja till Norröra)
- Stockholm - Nynäshamn(50)
- Nynäshamn - Oxelösund (40)
- Oxelösund - flatvarp(45)
- flatvarp - Västervik(20)
Antag att det inte helt går enligt plan och att man behöver mer tid så slänger jag in två dygn till. Tio seglingsdagar med ca 45 distans per dag är mastigt. Alltså en tur på två veckor blir det lite avrundat Förresten det där med Norröra måste jag få möjlighet att återkomma om.
Lite oklarheter angående Arbogaån och segelfri höjd råder. I Kungsör finns två broar att passera för båtar, Järnvägsbron med segelfri höjd på 2,7 meter samt Landsvägsbron med segelfri höjd på 3,8 meter. Broarna fjärrmanövreras från Kvicksundsbron och är alltså öppningsbara som tur är. Men närmar man sig Arboga så ser det ut att finnas en gångbro. Och inte nog med det, E20 skär så hänsynslöst rätt över Arbogaån och tydligen med en segelfrihöjd av ca 2,5m.
Nja jag undrar vem som seglar till Arboga egentligen? Det skulle ju vara ett riktigt udda äventyr. Men jag får nog säga som Alfred sa till Ida när det var dags att lägga ned planerna på gifteriet. Fast nu gäller det seglingsplanerna till Arboga alltså;
Det tror jag vi tar och skiter i.
Men ytterligare lite info ang det här innan vi släpper det för gott. Man kan tydligen lägga till nära E20bron;
Och för att komma in till kulturstaden Arboga är det därifrån dryga kilometern till fots,cykel eller med jollen. Så att det går men det är nog inte så vanligt att någon från tjust skärgård bestämmer sig för Arboga som mål. Men frågan måste få ett
svar. Vem seglar till Arboga? Ja det är nog de närmast sörjande i västra delen av Mälaren.
Så att Stockholmsrutten blir nu föremål för revision ännu en gång. Återkommer.
Hydran vid Lilla Utterklabben
Härligt långt ute bland skären var jag med Hydran runt 2002. Nämen dra på trissor parkerade jag i ett sälskyddsområde!? Det där blir svårt att släppa och jag får be om lov att få återkomma i ämnet. Även om det snart är preskriberat
som tur är.
Århundradets dimma mötte mig den påföljande dagen. Jag skulle hem och dimman släppte inte förrens mötet med Freden i Spårösund. Meddelst en garmin12+sjökort och min Yamaha 4 hk på tomgång tog den resan en halv dag i anspråk. Men det är fint
därute vid Lilla Utterklabben. Intressanta rev, skär och grund norröver. Logen, knallarna och sist men inte minst smällen. Upprinnelsen till det sistnämnda namnet skulle jag hemskt gärna ta del av. Undrar hur och när det small till på stenarna
där. Återkommer säkerligen i ärendet.
Hydrorna blir alltmer sällsynta. Hoppas att det finns några entusiaster som bevarar denna kulturskatt. Nedan ett foto från en som fattar värdet av en Hydra;
Inlägg nummer 100 och inte nog med det, 100 dagar till sjösättning! Ska man segla till Örebro?
För några år sedan var vi på roadtripp runt Hjälmaren. Vi stannade till vid Hjälmarekanal- och docka.
Intrycken därifrån blev svåra att skaka av sig. De har legat lite latent under några år och bubblat. Men nu börjar de blomma ut och jag skissar på att segla dit i sommar. Tar jag i för mycket nu eller är det görbart? Återkommer om någon vecka
med en planering.
Några tidiga vårtecken is coming up - gruset, tranan och fidran
Snart ser vi gruset på marken!
Inte ljuset min bäste vän, utan gruset! Snart ser vi gruset! Är inte det ett vårtecken så säg. Grus på asfalt.
Men ljuset ska visst också vara på ingång har jag hört. Dryga 4 min mer ljus per dag i nuläget. Vi har både gruset och ljuset inkommande framöver.
Och inte nog med det, Tranan börjar ladda för hemfärd. Nja inte riktigt ännu kanske men vadå, något att se fram emot är det. Att tranan laddar upp mentalt för den långa färden hemåt menar jag. För visst är Norden tranans hem? Eller
vad tycker tranan egentligen. Kanske känner den att viloperioden i Afrika är höjdpunkten. Nja det är inte troligt. Jag drar till med en rolig historia om tranan från det glada 80-talet för att komma till ett avslut.
Vad är det för skillnad på en trana?
Svar: Den kan varken flyga.
Det där är ganska roligt faktiskt.
Jag noterar ytterligare en fastfrusen fidra. Det där sticker ut statistiskt en hel del. Ett stickprov med ett stratifierat urval ger för handen att av de fastfrusna segelbåtarna i staden utgör 20% av fidra. Det är
en cool båttyp som verkar ha coola ägare. Än så länge flyter fidran, med stöd av isen. Vindrodret är i beredskap också. Sammanfattningsvis några tidiga vårtecken som är på ingång är gruset, tranans mentala uppladdning och en sjunkande
fidra.
107 dagar till sjösättning!
Är det fortfarande januari!?
Januari, nej det ska ej vara enkelt. Det står ingenstans att det ska vara enkelt.
Tror sig vara nöjd men oj vad man bedrar sig.
Okej för att det värsta är över och ny halvlek är inledd så är det lik förbaskat ingen lätt match.
En tuff period är avklarad men ändå är det inte självklart och besynnerligt svårt att ta ut någon glädje i förskott.
Tror sig vara nöjd men oj vad man bedrar sig.
Okej för att det värsta är över och ny halvlek är inledd så är det lik förbaskat ingen lätt match.
En tuff period är avklarad men ändå är det inte självklart och besynnerligt svårt att ta ut någon glädje i förskott.
I januari står levandet still.
Fåglarna flyger inte gärna
och själen
skaver mot landskapet
som en båt mot bryggan.
Snö och mörker är nog den bistra verkligheten att tampas med ett tag till. Men var är domarn? Endast en jädra domherre som sitter o glor. Va fan ska jag göra, åka skidor går inte heller.
Men även om det ljusnar lite sakta över havet nu. Det handlar om minutrar o store gud.
Sjöfågelflockar far omkring, annars är allt dött.
I januari står levandet still.
Fåglarna flyger inte gärna
och själen
skaver mot landskapet
som en båt mot bryggan.
Men va sjutton, det är vårtecken på inkommande har jag hört.
Sladö Askar
Linne' besökte platsen och kommenterade askarna redan på den tiden. Man vill gärna veta mer om Linne's spaningar där.
Märkligt att asken mår så bra där långt ut i havet. Blåsigt brukar det vara därute och inte som vid tillfället då fotot togs ca 2m/s.
Den har använts som sjömärke redan 1640, finns det anteckningar om. Medelåldern för en ask är 200 år så den där gammelasken som har dubblat livslängden måste ha hittat den rätta källådern i stengrytet. Asken är spännande då den är sist av alla på
våren men först på hösten. Ja exakt, med löven. Och lövet jo det har 300 klyvöppningarna per kvadratmillimeter. Man tror knappt att det är sant. Kan det hänga ihop med den korta produktionsperioden? Det får bli min spaning i väntan på
Linne's. Den här lille rackaren ser man ibland i närheten av Askarna.
Apollofjärilen i gasutbytessamverkan med Asklövet.
Om ni är på Hasselö så är det värt allt besvär att vandra ut till udden och spana ut över havet och askarna.
Sist men inte minst för att återkomma till Linne's svunna tider. Asklövet var en slags bantningmedicin på 1700-talet då de lärde skrev;
"the som äro mycket fete och orörlige kunna taga tre Bladh af Ask och doppa i vin, äta thet hwar Morgon fastande så blifwa de smale och wige af sig igen"
