omegan.blogg.se

Ja där satt den. Jag hade tidigare en tradition med omega28:an att lägga ut på sociala medier när vindexen var på plats. För kännedom, som jag sa. Ganska trevligt faktiskt men det kom av sig och inget varar för evigt som bekant.

 

Undrar hur många som har för vana att ta sönder sina vindexar under på- och avmastning. Jag hade nog en period av 4-5 år då jag förbrukade en vindex varje år. Minns ett år när jag särskilt tänkte på vindexen och det var upptagning. Båten var på plats på land och kranföraren hade bara att ta hem slingen men såklart fladdrade den till och touchade sönder vindexen. Nu på senare tid har det varit lite lugnare på den där fronten. Kommer också ihåg en sommar när jag av någon anledning inte hade någon vindex. Förmodligen för att den gått sönder och ingen ny införskaffats är nog en rimlig gissning. Det va inte så lyckat för seglingsupplevelsen då man ständigt böjde nacken för att glo mot masttoppen. Förgäves varenda gång.

 

En prylgalen seglarvän till mig har köpt ett trådlöst vindinstrument kopplat till gps. Han har en föreställning om att inte just behöva göra den där nackböjarmanövern. Mitt tips för att det ska bli verklighet blir nog att skruva bort vindexen i så fall. Osäkert om det räcker så. Reflexer är svårt att jobba bort.

Uppe i masttoppen bjuds det på fina vyer. Vad sägs om det här perspektivet på en Omega28;

 

Vilka härliga former den har, Omega28:an.

 

 

När Sven var i tio-elvaårsåldern började intresset för segling begynna då pojkarna kom på att de lättare kunde ta sig till det badhus beläget dryga kilometern öster om bryggan, där de ett par timmar dagligen befanns sig, om de använde en båtshake som mast och riggade denna med ett badlakan. Sommaren 1892 beställde pojkarna i hemlighet ett segel från en segelmakare i Norrköping. Våren 1895 hade bröderna lyckats övertyga föräldrarna att det var mindre farligt att segla med en riktig segelbåt än med roddbåtarna. För sina besparingar på 500 kronor inköptes en 24 fots halvdäckad båt: "Ceres", byggd 1888 på Heggblads varv i Norrköping. Den var ursprungligen avsedd för kappsegling på Bråviken för varvsägarens egen räkning och hade vunnit ett tjugotal priser, men eftersom båtarna utvecklades och nya modeller tillkom minskade de framtida vinstmöjligheterna, varför han sålde båten.

30 år senare hade Sven kryssat runt en hel del. Vid den tiden drog han igång kryssarklubben och ovan ser vi klubbens första årsbok. Kryssarklubben är för övrigt en mycket trevlig klubb som också ger ut Sveriges bästa tidsskrift, På Kryss.