omegan.blogg.se

En liten historia om en incident med ett ankare i oktober 1984 .

Släng ankart! som han sa, den självutnämnde bryggexperten. Det blir ganska skoj uttalande då det rent språkligt kan bli bättre och kommer från en expert i sammanhanget.

Nåväl, ett ankare, en gång i tiden endast en sten i änden av ett rep.Teknikhistorien gjorde sitt och idag har vi och vet vi bättre.  Ankaret ett givet objekt såklart att tatuera in på den tiden för en som arbetade till sjöss. Symboliken är klockren. 

Människan idag är naiv som vill vara unik och går på den trend som nyss peakat och inom tio år är man förmodligen helt ute. När det blir totalt ute att tatuera sig och alla som har klottrat ned sina kroppar har raderat ut mastodontobjekten med laser. Ja då kanske det är dags för mig, att tatuera in en favorit, nämligen ett ankare.

 

 

Ett alternativ hade varit en tremastad bark på bröstet men osäker på om jag kan fylla upp den kostymen då jag respekterar de gamla oskrivna sjömanslagarna. 

Så till ankarfadäser, inte ett enda missöde har jag råkat ut för i ankarsamanhang. Och då räknar jag ej med de gånger som ett ankare ej har fäst riktigt och slitit sig för det ingår liksom i de berömda spelreglerna. Har man någon känsla för geomorfologin och den topografiska öppenheten så ter det sig ganska självklart att man direkt ser var vi har sedimentstionsbottnar och transportbottnar. Oj det här blir som att svära i kyrkan känner jag. Liite väl kaxigt kanske och en justering i attityd vore klädsamt. I annat fall som att be om det och ankarproblemen är på ingång. Jag tar tillbaka allt det där. 

Fokus nu istället på de två tjejerna som varit med om den största ankarblundern genom tiderna. Ja det är sådant man bara ser på film. Och just det, vi har det på film också iden kära gamla SOS sällskapsresan när Titanic ankrar en rysk ubåt.