Örö sanka
Örö Sanka. Höststormar, luriga undervattensgrund och skepp som slås i spillror av bränningarna. Ja långa rev och skarpa klippgrund är inget att leka med i mörker o dimma. Men varför skulle vi närma oss med ett stort skepp i värsta höststormarna när vi istället kan glida förbi där en lugn sommarmorgon.
Namnet Örö Sanka, betecknar egentligen endast tre skär med kringliggande grund i områdets nordöstra hörn. Områdets västligaste hörn utgöres av Långbådan, i söder begränsas det av Smällen och Knallarna. Ungefär mitt i detsamma ligger Solrevet, vidsträckt och farligt. Mellan dessa skär, som alla, åtminstone tidvis, ligga under vattnet, utbreder sig en mängd av bådar och grund av olika beskaffenhet. Djupet mellan dessa är här och där ganska stort. Ja det är inte svårt att förstå hur fint sälen trivs härute.
Från vilken tid Örö Sanka räknar sitt dåliga rykte är omöjligt att uttala sig om. Säkerligen har den i alla tider gjort sig fruktad av sjöfarande. Möjligen kunde tullverkets strandningsrullar lämna upplysningar därom.
Det finns många berättelser om skepp som gått på grund där. Jag hittade en från Misterhults hembyggdsförening som ska få vara med här.År 1859 inträffade ett större skeppsbrott. Då grundstötte vid de förut omnämnda Knallarna den tyska postångaren Nagler, som trafikerade linjen Stockholm – Kalmar – Stettin. Nagler, en hjulbåt på omkring 800 ton, kom från Stockholm och hade under hela resan haft osiktbar luft, varvid inga fyrar kunde iakttagas. Dessutom märktes hon kompasserna en olycksdiger missvisning, föranledd därav att däckslasten delvis utgjordes av järn och andra metallvaror.
Tidigt en höstmorgon grundstötte den. Vädret var jämförelsevis gott. Besättningen, som uppgick till 33 man och de ungefär lika många passagerare, lämnade fartyget i båtarna för att söka land. Som ej båtarna kunde rymma alla, stannade kaptenen och några man ur besättningen kvar ombord. Några timmar efter grundstöttningen uppstod en stark nordostlig storm. De ombordvarandes liv svävade i fara. Snart kommo emellertid två båtar från Örö till deras hjälp och lyckades efter ett hårt och farligt arbete att rädda dem. Därefter överlämnades ångaren åt elementens raseri. De väldiga brottsjöarna bröt av den och drogo den ned i djupet. Lasten utgjordes till största delen av järn och stål. Danska och svenska dykerifirmor räddade de närmaste åren efter skeppsbrottet vad som räddas kunde. I lasten fanns bland andra intressanta detaljer ett kyrktak i koppar, inpackat i tunnor. Taket hade förut legat på Klara kyrka i Stockholm. En spekulativ kopparslagare hade emellertid tillhandlat sig det. Som ersättning lade han på ett nytt i det gamlas ställe. Det gamla taket innehöll guld trodde han. Nagler skulle föra det till Tyskland, där det skulle berövas sin värdefulla beståndsdel. Vid skeppsbrottet spridde vågorna de tunnor, i vilka det var förvarat vida omkring på sjöbottnen. Man lyckades ej bärga en enda. Ägaren höll på att bliva vansinnig.
Ännu idag kan man vid lugnt väder se det ena av Naglers skovelhjul på platsen för grundstötningen. Några maskinaxlar ligga bredvid. Hjulaxeln är grov som en timmerstock.
När höststormarna rasa är örö Sanka vit, glänsande vit. Då solen lyser är den praktfull. När skymningen faller på, svepes den i en blå vemodsmättad färgton. Vågorna glänsa ur töcknet som tänder ur ett hotfullt gap. Lömskt döljer natten Örö Sanka. Det dånar från bränningarna.
